Historia
Idén väcks
Det började som en idé under ett lärarinnemöte i Stockholm, den 24 mars 1920. Under denna tidsperiod var bostadsmarknaden kaotisk, med bostadsbrist och ständiga hyresökningar, vilket innebar stora problem för många av Stockholms pensionerade och ensamstående lärarinnor. Då tjänstebostad många gånger ingick som en förmån för just lärarinnor innebar pensionering därmed ett akut behov aven ny bostad. Detta i kombination med det rådande marknadsläget gjorde att många lärarinnor tvingades flytta vid pensionering, trots att de ofta hade tjänstgjort i Stockholm under flera års tid.
Förslaget som framfördes under mötet innebar att tjänstgörande och pensionerade lärarinnor tillsammans skulle försöka skapa ett bostadshus som skulle erbjuda både bostad, hjälp och omvårdnad för Stockholms pensionerade lärarinnor. Det väcktes inledningsvis ett mycket stort intresse för projektet, men på grund av bristande ekonomiska förutsättningar blev idén vilande.
Den 15 oktober 1922, i en artikel i lärarinneförbundets tidning, riktades dock ett upprop till Stockholms folkskollärarinnor:
”Må vi, alla och envar, medverka till realiserandet av ett länge övervägt numera oavvisligt önskemål, ett hem för Stockholms pensionerade folkskollärarinnor! Må vi alla hjälpas åt att var ochen foga in några stenar i den byggnaden! När vi en gång är borta ska hemmet /…/ allt fragment fylla sin välsignelsebringande uppgift och för kommande generation bära vittne om framsynthet och offervilja hos kvinnor, som levat och verkat på folkskolans arbetsfält den tid, som nu är”
Uppropet var signerat Emelie Andersson (1867-1950), folkskollärarinna vid Jakobs folkskola i Stockholm, som också skulle komma att bli den drivande kraften bakom skapandet av lärarinnehemmet. Tillsammans med uppropet fanns även en skiss för den tilltänkta byggnaden, som skapats av arkitekten C A Danielsson-Bååk. I uppropet nämns även den nuvarande tomten i Äppelviken, även om det också fanns planer på att placera byggnaden vid Norrtull.
Enligt kostnadsberäkningar skulle det krävas ett startkapital på 100.000kr, och därmed uppmanades även lärarinnorna att teckna en eller flera andelar á 100kr för att kunna realisera hemmets uppförande. Inom loppet av tre månader samlades 50.000kr in. Detta var en viktig start, men tyvärr inte tillräckligt för att realisera planerna om ett lärarinnehem.
Föreningen bildas
Den 31 maj 1923 bildades föreningen ”Hem för Stockholms pensionerade folkskollärarinnor” och de vilande planerna på ett lärarinnehem återupptogs.Under våren 1923 skickade föreningen därmed in en ansökan om en tomt i Smedslättens trädgårdsstad till Stockholms stadsfullmäktige, med ett förslag om att tomten kostnadsfritt skulle upplåtas för det tilltänkta lärarinnehemmet. Detta resulterade i livliga debatter inom stadsfullmäktige, men gav till en början inga konkreta resultat.
Kontakten med HSB
År 1925 infann sig dock lösningen. På initiativ från fastighetsnämndens ordförande, borgarrådet Harry Sandberg, förklarade nämligen arkitekt Sven Wallander (som också var en av HSB:s grundare och dess första verkställande direktör) att HSB var villiga att låta uppföra en byggnad till självkostnadspris. Villkoret var att föreningen anslöt sig som dotterförening till HSB. Den 17 september 1925 meddelade föreningen enhälligt att de önskade att ansluta sig till HSB, och ett kontrakt upprättades och godtogs sedan vid styrelsesammanträdet den 9 november 1925. Därmed bildades även Stockholms Pensionerade Folkskollärarinnors Bostadsförening (upa), dotterförening till HSB.
I samband med detta beviljade även fastighetsnämnden en tomtupplåtelse på 5700 kvm vid den angivna tomtmarken i Smedslätten, mot en nedsatt tomträttsavgäld. Dessutom utgick även stöd från myndigheterna i form av förmånliga lån.
Byggnaden uppförs
Den 12 december 1925 påbörjades äntligen bygget utefter nya ritningar av Sven Wallander. Arbetet utfördes av fackföreningens byggnadsproduktion och fortskred utan några störande avbrott. I april 1926 intogs så kallad taklagsöl, och i oktober samma år tog byggnaden emot sina första hyresgäster.
Arkitektonisk utformning
Byggnaden är uppförd som en friliggande länga och bär tydliga tecken av 1920-talets klassicism. Fasadernas stramhet och regelbundenhet markeras av klassiska gavelmotiv och pilastrar, och det löper en dekorativ horisontell fris längs med hela takfoten. De spröjsade fönstren bidrar också med ett tidstypiskt inslag och skapar ett romantiskt intryck. Mot gatu- och gårdssidan bryts den terrakottafärgade fasaden av med fem vita burspråkspartier. Burspråken har möjliggjort utvidgningar av avsatserna i trappuppgångarna, vilket i sin tur har skapat trevliga sällskapsavdelningar som i nuläget rymmer bord, stolar och växter. Ursprungligen fanns endast hiss i en av trappuppgångarna, vilket sedan har kompletterats till att omfatta samtliga trappuppgångar.
Byggnaden inrymde ursprungligen 60 lägenheter, fördelade på 12 stycken tvårumslägenheter samt 48 stycken enrumslägenheter, och där vindsvåningen till största delen användes som gemensamhetsutrymme. Vindsvåningen innehöll ursprungligen både matsal, sällskapsrum samt kök, och på kortsidorna inreddes rum för personal samt gästrum.
Med tiden har ett flertal av enrumslägenheterna slagits ihop till större lägenheter och i samband med en totalrenovering 1994 togs flera gemensamhetsutrymmen bort och blev istället till ytterligare lägenheter. På vindsvåningen finns dock fortfarande en gemensam samlingssal kvar, med tillhörande kök, kontor och badrum.
Föreningen blir bostadsrättsförening
I slutet av 1990-talet ombildades den dåvarande föreningen till bostadsrättsförening. Fastän boendeformen därmed har förändrats, från en form av kollektivboende och till enskilda bostadsrätter, lever dock en slags kollektiv känsla fortfarande kvar i huset. I den gemensamma samlingssalen samlas regelbundet flertalet av de boende för gemensamma fikastunder eller ett parti bridge och i den gemensamma trädgården är det inte ovanligt att du stöter på dina grannar som har gemensamma grillkvällar, kräftskivor eller kaffestunder i solen.
